Foto:Anders Skoglind, till vänster i bild, tillsammans med Leif Lahti som avtackades av styrelsen med en yxa tillverkad av Anders som även var personligen på plats.
Redan som barn i den lilla byn Saittarova började Anders Skoglinds intresse för slöjd att gro. Från enkla träföremål till knivblad och slutligen avancerat smide som startade med smidesutbildning på Utbildning Nord. Men det är inte bara smide som fångat hans intresse utan även serieteckning, där han idag skapar välkända figurer som 91:an och Hälge. Här berättar Anders om sin resa från täljning i barndomen till att bli en mångsidig konsthantverkare och serietecknare.
Du är smed och konsthantverkare. Hur kom det sig att du blev intresserad av det?
- Mitt intresse för slöjd formades redan i unga år i byn Saittarova där jag växte upp.
Det fanns ju så mycket som var tillverkat i trä, allt från lieskaft och båtar till knivar och hus. Så det föll sig naturligt för mig att börja tälja på något. Det var enkla saker i början, men allteftersom finmotoriken och självförtroendet ökade så började det bli fason på föremålen.
Jag gjorde den första kniven i mellanstadiet och när jag blev äldre så ville jag göra egna blad också. Då hörde jag att det fanns en smidesutbildning i Hedenäset. Jag började där och upptäckte att det fanns en massa annat än knivblad som man kunde smida.
Du gick smidesutbildningen på Utbildning Nord, som tyvärr inte finns kvar längre. Vad minns du av utbildningstiden?
- Från Smidesutbildningen har jag många fina minnen. Trevliga studiekamrater och lärare och fina lokaler och god mat i skolrestaurangen. Det är svårt att tänka sig en bättre studiemiljö. Det enda jag var skeptisk till var när jag hämtade ut arbetskläderna den första skoldagen. Det var en overall, en keps, ett par handskar och ett par träskor. Träskor! Jag hade inte burit ett par sen jag var riktigt liten, hur skulle dom fungera i verkstadsmiljö? Men läraren Karl-Erik Ragnegren förklarade att dom var idealiska för smidet. Om man fick in ett hett glödskal i träskon var det bara att sparka av sig den och plocka ut skalet. Fick man däremot in något hett i en känga så tog det tid att knyta upp den, och man hann få ett ordentligt brännmärke. Karl-Erik hade förstås rätt, och träskorna fungerade utmärkt.
Du är även serietecknare. Det är väl ett ovanligt yrke? Hur kom det sig att du började teckna serier och vad tecknar du?
 | - Bland annat 91:an, Hälge och min egen skapelse, Viltliv. Ända sen jag var liten har jag tecknat, minns inte ens hur det startade, men jag var ganska bra redan i början. Jag tecknade så fort jag såg ett blankt papper och när det inte fanns papper så tecknade jag på trä eller andra lämpliga ytor. Familjens första matbord hade teckningar på undersidan av skivan, Därunder kunde man ostört sitta och skapa. Även andra möbler blev dekorerade med kulspetspenna eller blyerts. |
Inom ditt konstnärskap, har du något eller några favorit uppdrag?
- Jag är förstås lyckligt lottad som kan jobba med det jag gillar. Deadlines är kanske inte det trevligaste, inte heller att smida eller tillverka många likadana saker. Det roligaste i både tecknandet, smidet och träsnidandet är att göra nya saker utan en tanke på kommersiell gångbarhet eller att man riktar sig till någon speciell målgrupp eller kund. Oftast blir det bra och någon vill köpa slutprodukten när den är klar. Men det blir förstås många misslyckanden efter vägen också. Många idéer som inte håller måttet och som får skrotas eller omarbetas.
Du fick styrelsens uppdrag att tillverka avtackningsgåva till avgående direktören. Hur kändes det?
- När jag fick frågan att göra en avskedsgåva till Leif Lahti så behövde jag inte så lång betänketid. Jag tyckte det skulle bli trevligt att göra något till min gamla skola. Det blev en yxa med intarsiaskaft i lokala träslag, en design som jag utvecklade under smidesutbildningen på Utbildning Nord i slutet på 90-talet. Så det passade bra på många sätt!
Dagens lunch
Sök
